Ibland blir jag så trött på folk runtomkring som finns där utan att finnas till. Trött på dem som säger sig vara en vän utan att visa det. Trött på dem som säger sig förstå utan att dem ens kan förstå. På folk som utnyttjar situationer till sin fördel, folk som är så ego att dem inte tänker på hur dem får andra att må. Dem som bara ser sig själva och inte hur andra mår. Jag är trött på idioter, folk som ljuger för att få.

Det är inte så konstigt att jag ständigt kryper in i mitt egna skal, jag klarar ibland inte av at möta denna falskhet runtomrking, Det ända jag ber om är min jämnlike, någon där som verkligen förstår. Jag bojkottar endel vänner, för dem säger en sak men gör en annan. Jag känner inte tillit någon, jag vet så väl hur det känns när folk hugger än i ryggen. Jag ger mig in i situaioner som jag har svårt att lämna och ta mig ur.

Men det man inser tilllsut är vilka som finns där, vilka som verkligen försöker. för den komplicerade känslomänniska jag är, så finns det knappt någon som ser eller försöker förstå. Jag är så tacksam för mina vänner, men jag har svårt att visa det. Jag ber om hjälp men vill inte ha den när den kommer. Man måste ibland pressa mig till att må dåligt. usch det låter ju hemskt. haha!

Jag är ju trots allt en knasboll men jag trivs med det.

Och jag kommer inte ändra mig oavsett vad!

det ända som händer är att jag blir starkare på vägen.

:)

Nåja, Jag inser nu att man inte kan fastna i det förflutna, jag kan inte stå på samma ruta och trampa, för det händer ingenting där. Världen är ful och liten medans jag är fin och underbar. ;)

Puss!!